Hon ville ut på äventyr.

Ville skapa sig en ny värld att strosa omkring i.

För att den gamla världen inte höll.

Höll måtten och standarden hon hade hoppats på.

Hon ville göra allt hon inte fått när hon var mindre.

Ville bryta ut i revolution.

Eftersom hon kunde.

Eftersom hon alltid velat.

Men en dag stod det inte skrivet lika tydligt i pannan längre.

Eftersom den delen av henne hade lämnat kroppen.

I samband med förlusten.

Förlusten hon nu slet och bråkades med.

Som hon varje dag försökte lägga bakom sig.

Hon kom ihåg hur smidigt livet tidigare hade varit.

Då drömmar var nära.

Så nära att man kunde ta på dem.

Då verkligheten stämde in med det hon hoppades på.

Då verkligheten inte stod i vägen.

Då verkligheten fortfarande var en milstolpe.

En milstolpe tillräckligt nära.

Hon ville ut på äventyr då.

Utforska sin stad som hon gärna ville kalla det.

Utforska sig själv.

Hon visste hur hon ville ha det.

Det var då.

Nu är nu.

Och idag vet hon inte längre hur hon vill ha det.

Eftersom alla tankar bildat en stor svart klump.

Som fastnat någonstans mitt emellan instinkten och känslan.

Någonstans mitt emellan tårna och fingrarna .

Nu är den svarta klumpen en börda.

En livskamrat.

Då.

Då var det en dröm.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...