En flicka jag känner mycket väl,

ska snart dra ut på turné.

Hon har inte packat väskan,

heller inte vågat öppnat kalendern,

eller för den delen ens försökt blicka framåt.

Jag har frågat henne många gånger,

varför hon inte släpper tankarna,

eller låter smärtan falla ner i golvet.

Men hon vill aldrig prata om det,

aldrig ta upp orden, eller nynna på låtarna.

Hon vill bara slippa tänka, slippa plågas.

Flickan skakar som ett asplöv.

Rädd för att hennes egen förmåga att släppa taget,

inte längre är lika inpräntat i huvudet,

som hon tidigare trott.

Det märks att hon redan för länge sedan tappat känseln,

för saknaden men inte för smärtan i bröstet.

Just därför fyller oron hennes mun med kärleksord,

just därför är det instinkten som nu lyckas ta henne framåt.

För dagen kommer mina vänner,

då denna flicka tvingas lämna Sveriges gränser.

Gränserna hon brottats med i månader,

gränserna hon inte tidigare trodde fanns.

Det är inte långt kvar men paniken syns,

inte minst i dem återkommande genomskinliga tårarna.

Hon har aldrig varit bra på att släppa taget,

aldrig varit bra på att lämna något ouppklarat.

Aldrig vänskap, aldrig trygghet och aldrig,

aldrig kärlek.