En flicka jag känner mycket väl,

ska snart dra ut på turné.

Hon har inte packat väskan,

heller inte vågat öppnat kalendern,

eller för den delen ens försökt blicka framåt.

Jag har frågat henne många gånger,

varför hon inte släpper tankarna,

eller låter smärtan falla ner i golvet.

Men hon vill aldrig prata om det,

aldrig ta upp orden, eller nynna på låtarna.

Hon vill bara slippa tänka, slippa plågas.

Flickan skakar som ett asplöv.

Rädd för att hennes egen förmåga att släppa taget,

inte längre är lika inpräntat i huvudet,

som hon tidigare trott.

Det märks att hon redan för länge sedan tappat känseln,

för saknaden men inte för smärtan i bröstet.

Just därför fyller oron hennes mun med kärleksord,

just därför är det instinkten som nu lyckas ta henne framåt.

För dagen kommer mina vänner,

då denna flicka tvingas lämna Sveriges gränser.

Gränserna hon brottats med i månader,

gränserna hon inte tidigare trodde fanns.

Det är inte långt kvar men paniken syns,

inte minst i dem återkommande genomskinliga tårarna.

Hon har aldrig varit bra på att släppa taget,

aldrig varit bra på att lämna något ouppklarat.

Aldrig vänskap, aldrig trygghet och aldrig,

aldrig kärlek.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...