Alla inlägg under januari 2010

Av Pernilla Salo - 29 januari 2010 15:10

Rädd för att mitt hjärta ska gå sönder.

Eller i alla fall nästan.

Så länge vi andas tillsammans är jag lugn.

Lugnare än själva himlen en vindstilla natt.

Men när det brusar upp,

när vindarna börjar vina och hästar inte kan stanna.

Det är då vi tar ett extra andetag.

Mitt hjärta och jag.

Då har jag redan glömt bort,

vart jag en gång fann det där lugnet ifrån.

Så mitt i stormen är jag fortfarande förvirrad.

Fortfarande vilsen.

Försöker lära mig att stanna upp.

Ta fram lugnet, krama den underbara människa som skänkt mig gåvan.

Men jag kan inte vinna över min stolthet.

Kan inte bråka när envisheten är starkare än mig själv.

Så jag rasar, utan fallskärm.

Rakt ner, i avgrunden.

Innan jag fångas upp av dig.

Innan du räddar mig, en gång till.

ANNONS
Av Pernilla Salo - 20 januari 2010 17:50

Ryser.

Fryser.

Är rätt nöjd nu.

Förutom skratten jag inte klarar av att ta.

Skratten jag inte klarar av att genomföra.

Ändå rätt nöjd.

Förutom pressen jag inte vågar känna till.

Pressen som gror i ryggraden.

Redo att infektera hela mig och lite till.

Lite till av det jag älskar.

Är rätt nöjd, även om jag letar efter hinder.

Letar efter motgångar och klippor att undvika.

Även om inte människor vet hur man ler tillbaka.

Eller knappt vet hur man botar sig själv.

Dem tror att dem älskar mindre.

Nu när dem står på egna ben.

Tror att dem blir älskade mindre.

Nu när halva hjärtat svartnat och fallit av.

Det skrämmer mig.

Annars är jag ändå rätt nöjd.

Även om utsläppen äter upp våra barn.

Barn som från början inte fanns att tänka på.

Trots förvirrade människors perversa tankar.

Trots att den surrande, snurrande pingisboll vi lever,

Snart slutar att spela med.

Ryser.

Fryser.

Är dock fortfarande rätt nöjd.

ANNONS
Av Pernilla Salo - 20 januari 2010 17:26

Jag är ledsen.

För att jag är här, men inte tillräckligt mycket.

För att jag snor er tid, men inte fulländar den så som jag vill.

För att jag saknar ord när ni kan tänkas behöva dem.

Eller kanske är det bara tiden jag saknar.

Den underbara tiden som hänger oss i hälarna.

Som jagar oss om nätterna och inte vill stå still.

Kanske är det inte tiden som går för snabbt,

Utan jag som inte hänger med.

Som inte orkar springa ikapp den,

Som inte orkar säga ja.

Jag är otroligt ledsen.

För att jag kastar med min vän,

Fram och tillbaka.

För att jag slutat prioritera min vän.

Min vän tiden.

Jag är ledsen för att människor drabbas,

För att människor bli utan.

När jag låter bli, går förbi och lämnar kvar.

Jag tillåter mig inte att vänta.

Jag tillåter mig bara att köra.

Men jag är vilsen.

För vilsen för att våga köra.

Av Pernilla Salo - 12 januari 2010 16:18

Samtidigt som dem ljusgråa molnen skyndar iväg,

far vi framåt mot oändliga oaser.

I samma takt som snöflingorna träffar rutan,

dunkar mitt hjärta, vilt och hett.

För människor som satt spår i vardagen,

för människor som fortfarande räddar liv.

Jag är inte på väg hem, utan istället långt bort.

Något som får mig att tvivla en aning.

Så jag följer dem vita stjärnorna,

som smälter när de stöter i marken.

Jag följer dem och andas in lugnet.

Lugnet jag trodde jag hade lämnat hemma.

Jag tittar på dem och ser något nytt.

Som en stad under vattnet, som en flod upp och ner.

Jag följer dem och jag drabbas inte av panik.

26 dagar ekar istället i mitt huvud.

26 hela dagar.

En kamp jag tänker slutföra.

Av Pernilla Salo - 11 januari 2010 22:37

Tillbaka på banan igen, starkare än någonsin. Starkare än männen i baren och mobbarna på högstadiet. Tillbaka med ny vind i håret, vindar från fjärran länder. Länder vi besökt med glömt bort att ta tillvara på. Tillbaka med bruna knogar och en randig kropp. Mjuka hårstrån som fryser i takt med den bitande kylan. Jag är tillbaka och det känns rätt bra.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se