Samtidigt som dem ljusgråa molnen skyndar iväg,

far vi framåt mot oändliga oaser.

I samma takt som snöflingorna träffar rutan,

dunkar mitt hjärta, vilt och hett.

För människor som satt spår i vardagen,

för människor som fortfarande räddar liv.

Jag är inte på väg hem, utan istället långt bort.

Något som får mig att tvivla en aning.

Så jag följer dem vita stjärnorna,

som smälter när de stöter i marken.

Jag följer dem och andas in lugnet.

Lugnet jag trodde jag hade lämnat hemma.

Jag tittar på dem och ser något nytt.

Som en stad under vattnet, som en flod upp och ner.

Jag följer dem och jag drabbas inte av panik.

26 dagar ekar istället i mitt huvud.

26 hela dagar.

En kamp jag tänker slutföra.