Samtidigt som dem ljusgråa molnen skyndar iväg,

far vi framåt mot oändliga oaser.

I samma takt som snöflingorna träffar rutan,

dunkar mitt hjärta, vilt och hett.

För människor som satt spår i vardagen,

för människor som fortfarande räddar liv.

Jag är inte på väg hem, utan istället långt bort.

Något som får mig att tvivla en aning.

Så jag följer dem vita stjärnorna,

som smälter när de stöter i marken.

Jag följer dem och andas in lugnet.

Lugnet jag trodde jag hade lämnat hemma.

Jag tittar på dem och ser något nytt.

Som en stad under vattnet, som en flod upp och ner.

Jag följer dem och jag drabbas inte av panik.

26 dagar ekar istället i mitt huvud.

26 hela dagar.

En kamp jag tänker slutföra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...