Ryser.

Fryser.

Är rätt nöjd nu.

Förutom skratten jag inte klarar av att ta.

Skratten jag inte klarar av att genomföra.

Ändå rätt nöjd.

Förutom pressen jag inte vågar känna till.

Pressen som gror i ryggraden.

Redo att infektera hela mig och lite till.

Lite till av det jag älskar.

Är rätt nöjd, även om jag letar efter hinder.

Letar efter motgångar och klippor att undvika.

Även om inte människor vet hur man ler tillbaka.

Eller knappt vet hur man botar sig själv.

Dem tror att dem älskar mindre.

Nu när dem står på egna ben.

Tror att dem blir älskade mindre.

Nu när halva hjärtat svartnat och fallit av.

Det skrämmer mig.

Annars är jag ändå rätt nöjd.

Även om utsläppen äter upp våra barn.

Barn som från början inte fanns att tänka på.

Trots förvirrade människors perversa tankar.

Trots att den surrande, snurrande pingisboll vi lever,

Snart slutar att spela med.

Ryser.

Fryser.

Är dock fortfarande rätt nöjd.

Jag är ledsen.

För att jag är här, men inte tillräckligt mycket.

För att jag snor er tid, men inte fulländar den så som jag vill.

För att jag saknar ord när ni kan tänkas behöva dem.

Eller kanske är det bara tiden jag saknar.

Den underbara tiden som hänger oss i hälarna.

Som jagar oss om nätterna och inte vill stå still.

Kanske är det inte tiden som går för snabbt,

Utan jag som inte hänger med.

Som inte orkar springa ikapp den,

Som inte orkar säga ja.

Jag är otroligt ledsen.

För att jag kastar med min vän,

Fram och tillbaka.

För att jag slutat prioritera min vän.

Min vän tiden.

Jag är ledsen för att människor drabbas,

För att människor bli utan.

När jag låter bli, går förbi och lämnar kvar.

Jag tillåter mig inte att vänta.

Jag tillåter mig bara att köra.

Men jag är vilsen.

För vilsen för att våga köra.