Rädd för att mitt hjärta ska gå sönder.

Eller i alla fall nästan.

Så länge vi andas tillsammans är jag lugn.

Lugnare än själva himlen en vindstilla natt.

Men när det brusar upp,

när vindarna börjar vina och hästar inte kan stanna.

Det är då vi tar ett extra andetag.

Mitt hjärta och jag.

Då har jag redan glömt bort,

vart jag en gång fann det där lugnet ifrån.

Så mitt i stormen är jag fortfarande förvirrad.

Fortfarande vilsen.

Försöker lära mig att stanna upp.

Ta fram lugnet, krama den underbara människa som skänkt mig gåvan.

Men jag kan inte vinna över min stolthet.

Kan inte bråka när envisheten är starkare än mig själv.

Så jag rasar, utan fallskärm.

Rakt ner, i avgrunden.

Innan jag fångas upp av dig.

Innan du räddar mig, en gång till.