Direktlänk till inlägg 29 januari 2010
Rädd för att mitt hjärta ska gå sönder.
Eller i alla fall nästan.
Så länge vi andas tillsammans är jag lugn.
Lugnare än själva himlen en vindstilla natt.
Men när det brusar upp,
när vindarna börjar vina och hästar inte kan stanna.
Det är då vi tar ett extra andetag.
Mitt hjärta och jag.
Då har jag redan glömt bort,
vart jag en gång fann det där lugnet ifrån.
Så mitt i stormen är jag fortfarande förvirrad.
Fortfarande vilsen.
Försöker lära mig att stanna upp.
Ta fram lugnet, krama den underbara människa som skänkt mig gåvan.
Men jag kan inte vinna över min stolthet.
Kan inte bråka när envisheten är starkare än mig själv.
Så jag rasar, utan fallskärm.
Rakt ner, i avgrunden.
Innan jag fångas upp av dig.
Innan du räddar mig, en gång till.
http://pernillasalo.wordpress.com
Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...
En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...
Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...
Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 | 12 | 13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 | 21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 | 30 |
31 |
|||
|