Det enda jag hörde va skrik.
Som rödljus och lågor, panik.
En familj att tillhöra,
en värld i total röra.
Sa Herren som fängslats med spik.

Vi trodde vi hade en chans.
I alla fall någongång, någonstans.
Men vårt steg var för stort,
i en värld fylld av skrot.
Hör du Herren, jag bjuder på dans.

Jag hade nog vågat, jag svär.
Som dem fattiga och dem med gevär.
Så att jag åtminstonde fick vara,
upp och ner i en snara.
Och lära mig stava till kontrarevolutionär.
 
Men som frågetecken, utan svar.
Lever jag nu i alla mina dar.
Likt en padda ut i skogen.
Lika onormalt omogen.
Vore jag om jag sa vem jag var.