Direktlänk till inlägg 24 februari 2010
Det enda jag hörde va skrik.
Som rödljus och lågor, panik.
En familj att tillhöra,
en värld i total röra.
Sa Herren som fängslats med spik.
Vi trodde vi hade en chans.
I alla fall någongång, någonstans.
Men vårt steg var för stort,
i en värld fylld av skrot.
Hör du Herren, jag bjuder på dans.
Jag hade nog vågat, jag svär.
Som dem fattiga och dem med gevär.
Så att jag åtminstonde fick vara,
upp och ner i en snara.
Och lära mig stava till kontrarevolutionär.
Men som frågetecken, utan svar.
Lever jag nu i alla mina dar.
Likt en padda ut i skogen.
Lika onormalt omogen.
Vore jag om jag sa vem jag var.
http://pernillasalo.wordpress.com
Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...
En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...
Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...
Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
|||
8 |
9 |
10 |
11 | 12 |
13 |
14 |
|||
15 |
16 |
17 |
18 | 19 |
20 |
21 |
|||
22 |
23 |
24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
|||
|