Vettskrämd och illa till mods.

Vandrade ändå pojken tillsammans med sin hjärtevän.

Eftersom dem tillsammans var starka.

Eftersom dem tillsammans var någonting.

Trodde han.

Livrädd och i obalans.

Jagade han på sitt eget hjärta, sin kropp och sitt liv.

För att hinna fram till målsnöret.

Som sträckte sig allt längre bort varje gång han tittade efter.

Så han jagade på med sin hjärtevän hårt i handen, tryggt mot jorden.

Men ändå fann han ingen ro.

För i huvudet växte det som aldrig förr.

Staplar av rikedom, lust och motivation fanns inte längre kvar.

Tomma och jävliga, påminde dem honom istället om allt mörkt i livet.

Vilket skrämde vettet ur honom.

Gång på gång.

Ända tills han insåg att det faktiskt är helt okej att bli buren.

Hela vägen hem.