Direktlänk till inlägg 28 juni 2010
Vettskrämd och illa till mods.
Vandrade ändå pojken tillsammans med sin hjärtevän.
Eftersom dem tillsammans var starka.
Eftersom dem tillsammans var någonting.
Trodde han.
Livrädd och i obalans.
Jagade han på sitt eget hjärta, sin kropp och sitt liv.
För att hinna fram till målsnöret.
Som sträckte sig allt längre bort varje gång han tittade efter.
Så han jagade på med sin hjärtevän hårt i handen, tryggt mot jorden.
Men ändå fann han ingen ro.
För i huvudet växte det som aldrig förr.
Staplar av rikedom, lust och motivation fanns inte längre kvar.
Tomma och jävliga, påminde dem honom istället om allt mörkt i livet.
Vilket skrämde vettet ur honom.
Gång på gång.
Ända tills han insåg att det faktiskt är helt okej att bli buren.
Hela vägen hem.
http://pernillasalo.wordpress.com
Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...
En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...
Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...
Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 | |||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 | 29 |
30 |
|||||||
|