En vän i ur

och en vän i skur.

En vän jag kommer sakna när jag till hösten tvingas möta regnet.

Ensam.

Med enbart förbindelse via tekniken

och via hjärtat.

Kommer vi tvingas leva

och gud vet hur länge!

Med vemod släpper jag henne ändå.

Eftersom jag vill att hon uppfyller sina drömmar.

Så som min dröm hade varit att få ha henne kvar.

Tvingas jag hålla gråten tillbaka.

När jag räknar ner dagarna.

Mötena och minnena.

Tills det bara finns en dag kvar.

Flytten.

Hålet i hjärtat.

Tomheten.

Paniken

pch sorgen.

Som följs av dagen efter.

Bearbetningen.

Acceptansen

och fortsättningen.

På mitt och ditt liv.

Utan varandras närhet.

Men inte utan varandra helt.

Aldrig utan varandra helt.

Inte efter 14 år.

Inte efter den kommande separationen.

Aldrig någonsin.

Lovar du?