Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Pernilla Salo - 24 oktober 2010 17:49

Unika läsare, vad gör ni här?

Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam.

För att ni återvänder och för att ni väntar.

För jag antar att det är det ni gör?

Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag?

Hur som helst, ni gör något gott.

Fortsätt med det!


Vad gäller mig så kommer jag omorganisera lite i min blogghjärna.

Numera tjänar det ingenting til att försöka pressa mig själv till att skriva svåra och ångestfyllda texter, när jag inte har någon lust.

Däremot har jag fortfarande lusten att dela med mig, vilket fört mig till slutsatsen att jag ska börja där allt började.

Där allt var enkelt och jag skrev för skrivandets skull.

Och jag hoppas på att ni fortfarande är med mig då!

För annars tänker jag gräva en alldeles för stor grop och krypa ner i den och gömma mig för alltid. 

Lita på det!

Av Pernilla Salo - 20 oktober 2010 23:37

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit.

Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade.

Eller i alla fall ta en bit av deras tid.

En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet.

Eller skickat ett sms till en kompis på andra sidan jorden.

 

Massmord i ensamhet.

Explosioner i kroppen och mina hårstrån faller av. 

Mot gatan jag lämnat.

Och saknat allt förgäves.

Eftersom ingen öppnar är jag knackar.

Så har jag slutat trampa runt där.

Slutat skrämma grannarna.

 

Kvar finns ändå ett strålande ljus.

På ett bord mycket närmare än stjärnorna.

Med uppdraget att hålla mig sällskap.

Under de nätter jag helst inte pratar om.

Helst inte önskar mig i julklapp.

 

En dag till har de sagt till mig.

En dag till.

Av Pernilla Salo - 12 september 2010 23:11

Har nu kommit en bit på vägen.

Eller i alla fall till insikt.

Åt skogen med ångesten om kvällarna.

Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg.

Åt skogen med förhoppningar och drömmar.

Jag var nog inte menad för det här ändå.

Ett arbete.

Länge leve skolan säger jag bara!

Länge leve skolan, om man bara varit några månader tidigare.

Om man bara hade kommit till insikt en annan dag än idag.

Trögskalle.




Av Pernilla Salo - 7 september 2010 22:42

Oavbruten tankeverkstad.

Rädd för att hamna sist.

I både kön till dina dagar,

men så även till ditt hjärta.

Rädd för att inte hinna fram.

Till varken perfektion,

eller mållöshet.

Depression,

Eller beslutsamhet.

I ständig o-utveckling,

i ständig skam.

Lyser vardagen ändå igenom,

tills dagen komma skall.

Då trogen och stark,

Har blivit en ikon.

För dem som halkade efter,

redan från början.

Av Pernilla Salo - 5 september 2010 22:54


Sitter i min guppande säng till båt.
Ser tårarna rinna längst väggarna som hela tiden kryper mig närmare inpå livet. 
Jag gör om den här proceduren. Gör om allting igen, fast på farligare platser och med ännu fler brinnande ljus. 
Instängd och lurad av mitt eget ego. Samtidigt som munspelet i sången håller på att trasa sönder min spruckna yta. Munspelet som ändå känns som hemma, i det nya stadiets fortsatta kaos. 
Har låtit något förblinda min syn, i alla fall i natt. I natt när du inte är här.
Trodde inte att man kunde tröttna på dofterna som håller en vid liv. Som gav och ständigt fortsätter ge liv. Som skulle kunna förändra allt, men ändå ingenting just nu.
Känner värmen som pressar sig igenom mina tunna klädesplagg och bränner hål på mitt tunna skinn. Vart kan jag hämta mig ett nytt skal? 
Vill inte guppa runt längre. Vill ro i land nu med detsamma och låsa in munspelet, men inte för resten av livet. Utan bara tills du kommit tillbaka och sedan gått igen.

Sitter i min guppande säng till båt. Ser tårarna rinna längst väggarna som hela tiden kryper mig närmare inpå livet. 


Jag gör om den här proceduren. Gör om allting igen, fast på farligare platser och med ännu fler brinnande ljus. 


Instängd och lurad av mitt eget ego. Samtidigt som munspelet i sången håller på att trasa sönder min spruckna yta. Munspelet som ändå känns som hemma, i det nya stadiets fortsatta kaos. 


Har låtit något förblinda min syn, i alla fall i natt. I natt när du inte är här.


Trodde inte att man kunde tröttna på dofterna som håller en vid liv. Som gav och ständigt fortsätter ge liv. Som skulle kunna förändra allt, men ändå ingenting just nu.


Känner värmen som pressar sig igenom mina tunna klädesplagg och bränner hål på mitt tunna skinn. Säg mig, vart kan jag hämta mig ett nytt skal? 


Vill inte guppa runt längre. Vill ro i land nu med detsamma och låsa in munspelet, men inte för resten av livet. Utan bara tills du kommit tillbaka och sedan gått igen.


Av Pernilla Salo - 7 augusti 2010 08:54

Vad gör man med dem överflödiga timmarna på dygnet?
Nu när hon sagt ja, men inte till mig.
Utan till storstadslivet och den smutsiga luften.
Till de bleka ansiktena och den farliga mannen runt hörnet.
Vart lägger man alla sina överflödiga drömmar?
I en hög under sängen?
I en påse väl undangömt från resten av världen?
Kanske gör man ingenting alls.
Utan fortsätter hålla andan.
Och låter henne falla fritt.

Av Pernilla Salo - 31 juli 2010 10:58

Du är långt borta och jag gör det svårt för dig.

Alldeles för svårt för att jag egentligen ska förtjäna dig.

Dig, du och din stora kärlek.

Den ömma, passionerade, brinnande kärleken jag känner.

När jag är ifrån dig.

Men ännu mer när jag får se dig igen.

Men mellanrummet gör mig otydlig.

Inte rädd och inte svag.

Utan bara känslan av total hopplöshet.

Är det som spökar.

Jag vet, det låter patetiskt.

Men jag vill alltid vara nära dig.

Vill alltid ha möjligheten.

Vill alltid ha utvägen och chansen ifall att.

Ifall att situationen skulle kräva det.

Så utan möjligheter är jag hopplös.

Hopplöst förälskad, i en kille alldeles för långt bort.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Sök i bloggen

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS


Skapa flashcards