Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Pernilla Salo - 14 april 2009 23:04

"Han ska vara omtänksam och tänka på familjens bästa. Han ska vilja ha barn och älska mig så mycket så att det gör ont. Han ska ha humor så vi kan skratta oss gamla tillsammans. Han ska vara ansvarstagande, känslig men ändå stark. Farlig och snäll, galen men lugn. Han ska vara allt. Allt jag någonsin önskat."


Det är mitt svar på frågan.

ANNONS
Av Pernilla Salo - 14 april 2009 12:12

Idag tänkte jag inte ens kliva upp ur sängen. Eller jo visst, jag kommer väl säkert driva runt här i hemmet. Marschera mellan kylskåpet och soffan. Mellan soffan och datorn. Japp, det är min plan för idag. Jag tänker inte ens klä på mig. Jag ska sitta med min filt omkring mig, äta gammalt godis och tänka så hjärnan tillslut inte orkar mer. I alla fall tills ikväll, för då blir det träning för första gången sedan ledigheten började. Hade tänkt dansa bort lite godis och glass. Hade tänkt dansa bort mig själv för ett tag. Sen har jag och mamma tänkt övningsköra lite, så stanna inne med era bilar ikväll, för jag vill inte ha någon trafik vare sig bakom eller framför mig. Jag ska våga ut på vägen idag. Idag är den dagen.


Idag är även min systers dag. Hennes födeledag, vilket vi redan firade i söndags eftersom hon varit hemma över påsk. Grattis på födelsedagen, underbara syster!

ANNONS
Av Pernilla Salo - 13 april 2009 20:52

För att bevisa att också jag har något att göra en måndagskväll när jobbet inte kallar, sitter jag nu med ett tusen bitars pussel framför mig. Tusen brun/gula bitar som alla ser likadana ut. Några blåa bitar som ska symbolisera himmel har jag ändå fått ihop, till en rad. Nej, mitt tålamod sätter stopp för detta mästerverk. Det tålamod som en gång i tiden varit riktigt bra, men med åren bleknat. Ja, det är det tålamodet jag pratar om. Det är inte och leka med, en dag som denna. En måndag som mest liknat en söndag. En övertrött dag med humörsvängningar som heter duga, ett enormt sötsug som drivit mig till vansinne toppat med extra mycket slöhet. Dock får jag inte glömma meningen med denna dag, som ändå varit kärlek. En oskriven, kraftig, spännande och obeskrivbar kärlek. Mer behöver jag inte säga. Inte idag i alla fall.



Av Pernilla Salo - 11 april 2009 14:43

Han la sin hand runt hennes midja. Hon slängde med håret som hon alltid brukade göra. De var kära!

Hans kompisar sa alltid att han offrade för mycket, att han la för mycket tid på henne och att han skulle tröttna när som helst. Han förstod ingenting. Det var ju när han var med henne som han verkligen kunde slappna av och vara sig själv. Det var ju när han fick lägga sina armar runt omkring henne då han faktiskt var som lyckligast.

Det var hans kompisar som inte förstod. De förstod inte hans kärlek. De förstod ingenting!

Av Pernilla Salo - 7 april 2009 13:30

Människornas gälla stämmor ekar i mig. Deras prasslande papper skär som en såg mot min arm. Det borde göra ont. Men det gör det inte. Det känns istället ganska onormalt, omväxlande och nytt. Det känns vasst, eldigt och starkare än något annat. Men ont gör det inte. Jag har slutat ta åt mig. Hoppas du också slutar.



Av Pernilla Salo - 6 april 2009 10:43

Här ser ni tre glada människor från i lördags. Fler bilder finns, men jag tror ni hittar dem själva. Det var förövrigt en mycket lyckad helg. Tack Sofia!

Av Pernilla Salo - 3 april 2009 08:27

Smaskandes på ett äpple, sitter jag och blickar ut över kasernhöjden. Grå himmel och ledsna träd är det jag ser. Dock är det en syn som inom en snar framtid kommer förändras. Om inte idag, så kanske i morgon. Om inte i morgon, så kanske i Maj, då träden förhoppnigsvis börjat blomma.


Sommar. Ja, tanken på ordet sommar drar mig tillbaka till de små åren. Dem lilla åren. Eller ja, då när jag var mindre i alla fall. Morgnarna var alltid mycket mysigare då eftersom man alltid smög upp när daggen låg som ett täcke över gräsmatten och när det fortfarande var lite småkyligt. Klockan kanske var sju på morgonen och man väntade, bara väntade på att mamma skulle vakna och göra den godaste frukosten man någonsin ätit. Dock åt jag inte mycket till frukost när jag var liten. Jag var rätt kräsen av mig. Var det inte knäckebröd och varm choklad, så fick det vara yougurt, fast utan bitar i. Och var det inte yougurt utan bitar i, jo då var det gröt. Inget annat smakade gott i min mun. Och banne mig vad mycket råg jag måste ha i ryggen nu av allt knäckebröd jag åt då. För det var egentligen det enda jag fick höra när jag var liten. Att man blev stark när man åt knäckebröd. Inte konstigt att jag fortsatte?!


Men åter till sommaren. Den mysigaste årstiden med de sena, varma kvällarna. Den godaste årstiden, med alla jordgubbar och hallon. Den roligaste årstiden, eftersom det faktiskt är då man hinner med allt. Nej, men jag ska väl sluta sukta efter sommaren. Den kommer, det kan jag sätta en femma på. Och när den väl kommer, ja då, då är allting bara bra.

Av Pernilla Salo - 1 april 2009 21:10

Hon gick den långa vägen. Men hon kom fram, hon kom fram välbehållen. Kanske inte fullt så ren som hon en gång varit, men välbehållen. Och det var egentligen det enda som räknades. För väl framme stod män i fina kostymer uppradade en efter en. De väntade alla på henne. Eller rättare sagt, de väntade på hennes rena välbehållna kropp. De såg bara det yttre, de ville bara ha det yttre. Och då spelade det ingen roll hur oren hon var på insidan.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se