Oh, det har varit en väldigt känslomässig morgon. Dels beroende på att hjärtat då och då tänker om, dels beroende på att sista one tree hill avsnittet på tredje boxen är hjärtskärande och dels på mig själv. En god vän sa till mig för inte allt så längesen att:

"Låt din dröm bära dig framåt så blir den verklighet en dag"

och jag kan lova dig att det fastnade direkt. För om drömmar slår in förr eller senare har jag ytterligare en anledning till och lägga mig på kvällarna. Som sagt, underbara ögonblick tar aldrig slut.

Jag minns att jag avslutade förra inlägget med "jag kommer igen" och det gör jag verkligen, idag. För idag har jag kommit på vad som gör mitt rum kallt, det kallas ventil och sitter högt upp på väggen. Jag har försökt klänga mig på min fåtölj för att nå dit upp, men icke. En dag som denna hade det verkligen passat mig att vara 10 cm längre. Tur att pappa finns!

Min touch-skärm på mobilen slutade fungera idag och det är sådana dagar då man önskade att mobilerna aldrig uppfunnits. Tänk vad kul om vi hade suttit på våra rum och skrivit brev istället, va mysigt. Visst kan ett fint sms också vara mysigt. Men det är inte samma sak.

Jag kommer ihåg när jag var liten och brevväxlade med mormor eftersom jag inte hade någon annan att brevväxla med. Det var så spännande att komma hem varje dag och leta igenom posten efter tänkbara brev. Och extra kul var det att få brev då, eftersom man aldrig fick det. Nu får jag mest tråkiga brev. Skulle vara kul om någon verkligen tog sig tid och skrev något finurligt, som de senare postar till mig. Men, men vi lever i "Messenger"-världen som Katarina, vår bästa svensklärare sa. Hon har rätt, hon är klok. Jag är klok, jag vill också ha rätt!

De är sådär kallt så att jag måste sitta under täcket för att inte frysa i mitt rum. Antingen är det min kroppstemperatur som spökar eller så har det helt enkelt börjat bli kallare om nätterna så man behöver höja värmen. Datorn värmer i alla fall lite då jag har den i mitt knä, som ett litet barn.

Medelpasset värme dock en hel del förut då jag varvade armhävningar med benböjare och lite därtill. Hopp och studs gick inte att undgå heller, så hoppas ni förstår om jag är lite sliten en kväll som denna. Jag kommer igen!

Här sitter jag och knaprar på några kex och dricker juice i lugn och ro. Håret är nyduschat och kallt mot mina axlar. Jag var och solade förut och tror ni jag somnade? Ja, för det gjorde jag såklart. Men en tupplur är bara skönt. Nu är jag lite rödrosig om kinderna, lite brun förövrigt och riktigt riktigt slö. Men, men ut och kolla tapeter och färg till nya rummet blir. Jag tänker vitt, jag tänker stort.

Nu borde jag återgå till kexen.

Tjing.

Så var man åter hemma, nerbäddad i sängen. Jobbet flöt på, kylan vann inte och Håkan Hellström fick mig faktiskt att springa sista biten in i värmen. För vem kan ha undgått att fotbollsgalan ägde rum idag?

Godnatt!

Mössan sitter som ett smäck. Mysbrallorna och sockorna gör sitt. Jag ska snart bege mig ut och jobba i kylan. Dock får jag spendera den mesta av tiden inomhus, men det gäller att vara beredd. Och frysa kommer jag definitivt inte göra med min bruna superjacka.

Ha en bra kväll vettja.

Långkalsongerna är på, sockorna som mormor stickat är på. Jag har den rätta känslan inne nu.

Jag gillar långkalsonger. Jag gillar när dem blivit lösa och fått den där hängande känslan. När den svarta färgen övergått till en mer grå nyans och när dem blivit sådär lagomt utslitna i knäna. Långkalsonger är det roliga med vintern. Och eftersom det faktiskt snöade i Degerfors idag, där jag för övrigt var och hälsade på min mormor och morfar, kan jag här med inviga vintern.

Tack och hej!

Jag är upprörd och då menar jag verkligen att något rört runt i mig så varken huvudet eller benen sitter på rätt plats. Jag skulle trivas på en strand långt bort, där ingen når mig. Jag börjar förstå nu.