Kväll, mörkt och kyligt. Jag känner igen den här årstiden, tror den kallas höst.

Hösten, det är då bitarna faller på plats. Det är då vi säger ifrån, för att bevisa våra medmänniskor om att vi fortfarande är bra personer innan det är dags för kära tomten att komma. Vi står upp för att vi helt enkelt tröttnat på att ligga ner. Vi reser oss, hittar nya mål och ny drivkraft inför kommande år.

Hösten, en omstart efter sommarens höga tempo och inte bara för mig, utan för alla som fortfarande vill och orkar ta upp kampen.

As we strain to grasp the things we desire, the things we think will make our lives better: money, popularity, fame we ignore what truly matters, the simple things like friendship, family, love. The things we probably already had.

Idag är jag sådär lagomt efterklok eftersom jag knappt sovit i natt. Anledningen till det är att jag har en allt för bra serie och en allt för trög hjärna. För jag skulle ljuga om jag inte berättade att jag faktiskt visste hur lördagen skulle bli utan sömn. Seg, halvt sjuk och trött skulle få mig att praktiskt taget slänga bort en ledig dag, pga tjurighet. Och sånt går jag inte med på. Så jag tog mig en funderare och nu sitter jag här en timme senare och skiner. Jag har hunnit med disken, frukosten, lite "ta hand om mig själv saker" och städande. Nu ska jag ta mig en liten promenad ut i det friska, svänga förbi ICA och köpa en avokado, som senare kommer pryda mitt ansikte.

Hon har lyckats igen!

Ensam, ensam, ensam hemma sen i går morse. Och ett, det är underbart skönt att vara ensam, göra det jag känner för, äta när jag vill och bara slöa. Två, jo det är faktiskt lite ensamt. Även om Tove sov hos mig i går, så är allt så tyst. Mest den känslan som går mig på nerverna. Så för att inte känna mig helt ensam, har jag satt mig framför tv för att njuta av lite hockey, öppnat chipspåsen och även ätit upp den. Får se vad jag lagar för mat, just nu är jag dock för mätt för att tänka på mat över huvudtaget.

Kanske klurar ut något fyndigt här senare, eller på metrobloggen. Den som lever får se!

Tjing.

Jag är nyfiken på metrobloggen och har därför tagit mig tid till att fixa en blogg där. Är dock fundersam på hur och vida jag kommer stanna där eller ej.Det får tiden utvisa. Jag kallar det provtid och i slutändan vet jag antagligen vilket jag trivs bäst med. Har redan haft lite problem på metrobloggen, men jag ska ge det en chans.

Intressant...
Tjing.

"Perhaps we all give the best of our hearts uncritically to those who hardly think about us in return"

Jag tänker inte ens berätta för er om min dag. Det är bara inte värt det. Jag sitter istället här i min säng och funderar på hur jag ska kunna lita på någon jag praktiskt taget inte känt länge alls?  Hur ska jag tillåta personen att trycka på mina svaga punkter när jag inte vågat trycka på dem själv?

    Jag har några få personer jag helt och hållet känner utantill. De är dem jag kan lita på och känna mig stolt över. Men det har tagit år och dar, om inte hela livet för att bygga upp en sådan trygghet. Hur ska man då kunna lita på personer man bara känner och inte levt med? Hur kan några veckor eller några månader övertyga mig om att det som kommer ut ur munnen verkligen är sanna ord? Jag kan inte bara släppa taget och flyta med strömmen när jag inte vet åt vilket håll den bär. Jag är för rädd för att misslyckas, för rädd för att hamna där igen. Det hela skrämmer mig en aning och gör mig till den lagomt förvirrade tjej jag är i nuläget.

    Jag har inte alltid varit en människa som tänkt igenom saker en gång för mycket än en gång för lite. Men jag har tänkt ge det en chans, eftersom jag lärt mig att stå för mina handlingar. Önska mig lycka till, jag lär behöva lite goda råd på vägen.

Jag fick en uppenbarelse, eller en varning jag har inte riktigt bestämt mig än. Jag satt och funderade och kom på att jag kan sätta in alla mina närmaste och mig själv som personer i en serie. Och inte vilken serie som helst, närmare bestämt one tree hill. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

    Om jag nu hade haft mage att berätta varför vi är så lika, hade jag gjort det och ni hade då förstått att det jag säger inte bara är rena tramset. Ni hade förstått som jag gör och som de jag berättat för gör. Det är sjukt, nästan läskigt att händelser i mitt liv speglas in i en serie med så många personer inblandade.

    Så nu har jag fått smaka på hur det känns, att leva i en serie.  För var det inte det jag alltid drömde om? Att bli som alla dem på tv och i filmer? Att få allt det där man annars inte fick? När jag tänker efter, är jag förvirrad, helt klart. Det känns inte lika bra som jag trodde det skulle kännas.

Åter igen, för höga förväntningar.

Ta dig en ordentlig titt i spegeln och försök klura ut om personen som stirrar tillbaka på dig verkligen är den du vill vara.