Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Pernilla Salo - 22 oktober 2009 20:59

Det tar alltid för lång tid,

att hitta ett hjärta,

att hitta ett hjärta som passar sitt eget.

Alldeles för lång tid,

att få magen vänja sig vid tanken på avund,

att få fingrarna vänja sig vid knottrorna på din hud.

Och det tar alltid för långt tid,

att lyckas balansera på vägkanten intill ditt hus.

Och dina föräldrar

och dina vänners viljor,

dina vänner plånböcker.

För lång tid,

att hosta fram dem viktigaste orden.

Och harkla upp sina sista tårar,

så att dem fastnar i halsen

och inte i famnen på han med likadant hjärta.

För lång tid,

att tillåta ögonen att blunda,

eftersom man inte vill förlora,

inte falla igen.

Lägger man ner lite mer tid,

denna gång.

På det annorlunda,

eftersom man är rädd,

eftersom man är rädd för nästa vinter,

eftersom man är rädd för nästa kyla alldeles ensam.

Vågar man tro några mil till,

för att man bestämt sig,

för att det vackra måste vara värt det,

för att det vackra måste vara vackert.

För att mamma sagt att vackert är bra,

orkar man vänta,

orkar man gå den långa vägen.

Så att det alltid tar för lång tid.

Eller bara lång tid.

ANNONS
Av Pernilla Salo - 13 oktober 2009 21:56

För att du är värdelös och för att du pratar för mycket.

För att du inte förstår och för att du avbryter mig.

Hela tiden, varje gång.

Är du svagast, för att du inte tänker efter.

Och för att du avbryter mig,

Måste jag säga ifrån, uttrycka mig.

För att bevisa,

för att springa vinnande ur striden.

Måste jag berätta för dig,

att du är värdelös.

ANNONS
Av Pernilla Salo - 9 oktober 2009 23:59

Att dra ihop sig

reparera, konstruera

något nytt av något gammalt.

Att ta sig samman

sammanfatta, slutföra

något ovisst, något farligt.

Som att skjuta en varg

eller pojken bredvid.

Förstöra, förgöra, förinta

hela världen, men också jag.

Speciellt jag.

Av Pernilla Salo - 8 oktober 2009 19:48

Har någon sett min Hurricane?

Har någon sett till henne, någonstans?

Hon sköts nämligen i bitar,

den där dagen som fortfarande inte tagit slut.


En dag försvann hennes Hurricane

Han lämna ett hål åt allt som stavas kärlek.

Jag tror inte hon visste vart hon skulle göra av alla sina tårar,

så hon satte kedjor på dem.

Hon satte kedjor på sin Hurricane.

Men han må ändå vara hennes kärlek,

även om hon var i mitten av en Hurricane.

Så visst känns det fint att vara vid liv, en dag till?

Min fråga är ändå; hur ska hon kunna tro på evig kärlek,

hur ska hon kunna tro på det nu?


Och tack för att du finns.

I morgon, varje dag och

en dag till.

Av Pernilla Salo - 7 oktober 2009 11:34

Jag älskar när du småler

och vill därför ge dig allt jag har.

Alltifrån uppmuntran till havsvindar,

från balkongkvällar till din alldeles egna tid.

Från röda kyssar till trasiga snöflingor på vintern.

Från bruna intensiva ögon till ostbågar på morgonen.

Eftersom jag är odödlig,

odödligt kär.

Vågar jag lova,

vågar jag be dig om ditt hjärta.

Hjärtat jag redan fått, men som jag ändå alltid vill ha mer utav.

Av Pernilla Salo - 29 september 2009 21:45

Kväll, mörkt och kyligt. Jag känner igen den här årstiden, tror den kallas höst.

Hösten, det är då bitarna faller på plats. Det är då vi säger ifrån, för att bevisa våra medmänniskor om att vi fortfarande är bra personer innan det är dags för kära tomten att komma. Vi står upp för att vi helt enkelt tröttnat på att ligga ner. Vi reser oss, hittar nya mål och ny drivkraft inför kommande år.

Hösten, en omstart efter sommarens höga tempo och inte bara för mig, utan för alla som fortfarande vill och orkar ta upp kampen.


Av Pernilla Salo - 26 september 2009 23:07

Det är i mörkret jag kallas förlorare.

Där skepnader skrämmer liv

och där fläktar kommunicerar.

När jag har släkt lampan om kvällen,

är jag fast.

Eftersom skuggor jagar mig

och garderobsdörrar synar mig.

Eftersom jag i mörkret är längst ner

och kravlar i bottenslam.

För att jag låter dem ta mig,

låter dem triumfera.

För att jag hellre sover med lampan tänd,

än att vara en förlorare.

Av Pernilla Salo - 25 september 2009 09:34

Att andas eller att leva.

Två skilda ting.

Det enda, outhärdligt, det andra gör ont.

Erfarenhet, jag tror det är grejen.

För visst är vi mycket starkare nu.

Vi kan köpa vårt bröd, piska våra mattor

och sälja vår stolthet.

Bara sådär.

Det kallas erfarenhet.

När vi lärt oss att kontrollera stegen,

gömma skammen och tvätta såren.

Det är då vi lär oss.

Det är då vi kan välja.

Andas du eller lever du?

Fråga mig

1 besvarad fråga

Sök i bloggen

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Följ bloggen

Följ Hon kommer från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram  med Blogkeen
Följ Hon kommer från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram  med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se