Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Pernilla Salo - 7 juni 2009 20:22

Flaskor, burkar eller påsar i kartonger. Jag har slutat förundras. Slutat lägga märke till det. Festligheter, helger eller varje dag. Jag har slutat räkna. Slutat lägga det på minnet.

Någonting har dött och någonting har vuxit till liv. En sjukdom sprider sig, förökar sig och växer sig starkare. En käftsmäll är vad du borde ha. En käftsmäll så att det känns.

ANNONS
Av Pernilla Salo - 4 juni 2009 22:32

Vi satt och skrattade i Charlottes rum, hon och jag, så de gamla penntrollen på hyllan ovanför oss gungade till. Charlotte har varit min bästa vän, så långt jag kan minnas. Nu var snart sommaren, sista sommaren över och vi skulle alla fara åt olika håll. Charlotte skulle gå konstnärshögskolan i Stockholm, Mia skulle uppåt i landet och jobba åt sin faster. Tim och Alex hade än så länge inga planer, men tycktes inte vidare berörda av det heller. Kanske skulle de ändå nappa på erbjudandet från den tokiga morfadern, vi ofta hörde otroliga historier ifrån. Till sist var det bara jag och Kattis kvar. Kattis ägnade mest av sin tid åt familjens hästar och planerade därför läsa jordbruk i Småland. Jag, jag skulle till Växjö. Drömmen skulle bli sann och lägenheten skulle stråla, som jag så många gånger hade föreställt mig. Grannarna skulle kliva av sina cyklar och komma fram och växla några ord med mig. Jag trivdes med tanken.

   Något jag kom att ångra den 27 augusti. Det blåste nordlig vind den dagen och trots att sommaren ännu inte hade gått i ide, var det kallt och ruskigt. Tim, Mia och jag satte oss på Thomssons Cafe i väntan på de andra. Det skulle bli en ”avskedskväll”, som vi alla hade gått runt och sagt. Avskedskvällen vi nästan alla hade väntat på och som senare kom att utvecklats till något mer ångestfyllt. Ångestkvällen, som jag hellre ville kalla det.

   Kattis halkade in runt halv sex och strax därpå hade vi alla beställt in godsaker. Charlotte hade tagit med sig personliga saker, som hon gav till var och en av oss. Jag tyckte om idén och trollet jag fick, men blev lite sur över att jag inte hade kommit på något sådant själv. Vid nio stängde caféet och vi drog oss ut i kylan igen. Tim och Alex bar, var och en på stora truckar, som innehöll allt de ville ta med och spara på från barndomen samt tonåren. Kläder, tv-spel, kepsar, fotografier, en låda sand från Kreta, ostbågar och sista säsongen av Band of Brothers. Jag förundrades över deras lugn. Hur kunde de vara så avspända, när de praktiskt taget var på väg bort från vårt lilla samhälle, från vännerna, familjen och tryggheten? Jag skakade fortfarande som ett asplöv när de försvann till bussen. Hejdå tänkte jag för mig själv medan vi tjejer som fortfarande så när höll ihop, lovade varande att hålla kontakten. Vi bestämde också att vi alla skulle åka runt och hälsa på varande, så fort tillfälle gavs.

   Jag skvatt till, så hjärtat nästan var på väg upp i luftstrupen när Charlottes mamma tutade och skrek, från bilen, att skynda sig. Kramarna blev därför hastiga och korta och jag kände med en gång en tomhet, jag inte känt på länge. Att Charlottes härliga skratt inte längre skulle fylla mina lungor, att hennes ljusblå ögon inte längre skulle glittra i min åsyn. Jag höll på att kräkas upp budapesttårtan jag motvilligt hade tryckt i mig. Jag kände att allt var på väg ifrån mig. Och visst var det i praktiken sant, men ändå var jag orolig för att det vi precis lovat inte skulle komma till skott.

   Mia och Kattis skulle som tur va, åka med respektive tåg i morgon, vilket höll mitt hopp uppe. Kanske skulle de ångra sig, kanske skulle de missa tåget. Förhoppningarna var höga den kvällen och jag sov inte en blund på hela natten. Klockan 09.07 fick jag ett sms från Mia, i samma sekund som jag hade bestämt mig för att sova. Jag hade lagt kudden för ögonen samtidigt som jag höll händerna för öronen, för att på något sätt stilla ett lugn. Trots det, hörde jag den brusande sms-signalen. Med trötta ögon läste jag att shoppingrundan vi senaste igår hade bestämt och ta, hade blivit inställd. Utan linserna tycktes jag också urskilja, att hon var på väg till mormor och morfar, för ett kort besök innan det var dags att åka. Mina händer förlorade all den kraft jag höll på att återskapa, från nattens sömn, och mobilen föll därför i golvet. I ren panik ringde jag Kattis, som var mitt enda hopp just då. Hon svarade med sömnig röst, och det var inte förrän då jag uppfattade vad klockan var. Vi bestämde i alla fall att vi skulle ses utanför Kalles händiga hörn, även om Kattis lät lite motvillig till förslaget.

   Jag hade tagit med en bok som jag säkert hade läst minst femton gånger och gav den till Kattis, men insåg på en gång hur jag faktiskt hade snott Charlottes idé och skämdes därför litegran. Kattis tåg skulle gå klockan halv fyra, så några rundor i det lilla samhället hann vi ändå gå. Kvart över tre stod vi ändå vid tågstationen och tittade på alla människor och deras gigantiska väskor. Kattis hade redan flyttat sina saker till skolans lägenheter, när hon var där på besök, så det enda hon egentligen hade och släpa på, var mig. Hon såg därför lite lättad ut när hon vinkade till mig, från det rullande tåget. Så fort synen från det icke arbetande loket försvann, försvann även jag. Hela promenaden hem var ett rent helvete. Jag tänkte på alla de gånger vi dragit ihop en filmkväll som senare kom att sluta i popcornregn. På alla de gånger vi cyklat till sjön och sen kastat i Charlotte, eftersom hon annars inte hade badat. Jag funderade, jag mindes och jag tänkte, vilket aldrig hade varit min grej och därför endast blev värre.

   Mitt tåg gick inte förens dagen därpå, men jag kände ingen iver eller längtan efter att åka längre. Jag kände ingenting. Min dröm var inte att åka och upptäcka världen eller hitta kärleken i Växjö längre. Min dröm var inte heller att bli känd, tjänas massor med pengar eller mötas varje morgon av snälla, glada grannar. Nej, min dröm var att skruva tillbaka klockan, i alla fall minst ett år och sedan stanna där. En dröm jag tyvärr kom att upptäcka för sent.

ANNONS
Av Pernilla Salo - 31 maj 2009 22:44

Den tusende gången heter boken jag för tillfället läser. På framsidan står det ”en berättelse om sexuellt utnyttjande” tillsammans med en bild på två barnsben. Och då menar jag verkligen barnsbarn, kanske fyraåriga ben.

   Boken handlar om Ulrika Olson och hennes resa i helvetet, samt hennes minnen och känslor. Hon blev mycket tidigt ett föremål, inte bara för sin pappa utan också från kompisars håll. Hon blev ett föremål, eller ett vandrande könsorgan, som hon själv ville uttrycka det. Utan heder och utan själ. Fram till tjugo års ålder levde hon alltså, uselt, men anmälde då sin far för allt han orsakat henne i minst tio år av sitt liv. Slemhinnebristningar i munnen, vidgat blodkärl och nedsatt stramningsförmåga i ändtarmsöppningen och läkta bristningar i det yttre könsorganet är bara några av de skador Ulrika fått dras med, leva med. Den tusende gången handlar om övergreppen, kränkningarna och kampen efteråt, kampen tillbaka.


Folkbladet, Jönköping skriver; ”Det här är en alltigenom vidrig bok och samtidigt en av de viktigaste i vårens(2003) hela utgivning. Den måste helt enkelt läsas, hur gärna man än skulle vilja slippa”


Och tillsist vill jag ge er ett utdrag ur boken, som förövrigt kan vara väldigt jobbigt att läsa. Så känsliga varnas. Dock vill jag ändå ge er en bild av hur boken kan tänkas vara, om ni nu skulle ta och läsa den.


I Gunvors rum klarade hon för första gången av att känna en del av de känslor som legat undanträngda i femton eller tjugo år. Som aldrig tidigare hade varit möjliga att uppleva, och framför allt inte på all fyra på en röd heltäckningsmatta med pappa på ryggen, hans flåsande, spritindränkta andedräkt i nacken och hans kuk inkörd någonstans i kroppen. Med syntetmattebrända knän och tår som bara varande sig sedan och aldrig ville läka och en smärta så skärande att det inte gick att avgöra i vilket hål han för tillfäller rev och slet de tunna hinnorna trasiga och överkänsliga, vilket de sedan skulle förbli under resten av hennes liv. Vad han för tillfället trasade sönder.

   Nej, framför allt inte då om man ville överleva med förståndet i behåll. Vill man det så känner man inte hur det är att stå där och bli påsatt så brutalt att spermablandat blod rinner längs benen av sin egen pappa som när han är sitt vanliga, ickefulla jag, säger att han älskar en. Då känner man ingenting alls. Då kapslar man in och stänger av. Då stoppar man in den lilla, våldtagna Ulrika längst in i kroppen och låtsas inte om henne. Då har hon aldrig funnits. Så gott det nu går. Så har det aldrig hänt något på den röda mattan, aldrig gjort ont någonstans, aldrig funnits något blod.


Av Pernilla Salo - 24 maj 2009 23:03

Solen och molnen gick ett i ett den dagen. Poesi rann ur mina fingrar. Som kaffe om morgnarna och som vattnet i bäcken, porlade orden och blev poesi. Jag hade väntat så länge på detta ögonblick att rynkorna kring mina ögon hade börjat mörkna. Dock tycktes inte himlen göra detsamma.

    Mina ord var, sen längesedan, tunga av längtan. Men ändå glittrade de så vackert i ögonvrån, tillsammans med den ännu berikade morgondaggen. Ordet morgon hade alltid klingat bra i mina öron, och så vitt jag vet betydde det ”en ny start på dagen”. Något som den gröna kvädande magikern också hade lagt märke till. Han satt nämligen på en sten, intill en gammal båthamn och såg dagen ta plats, precis som jag. Vi sneglade någon gång åt varsitt håll och senare in i varandras ögon, men märkte mycket snart att våra världar inte kompletterade varandras. Så jag gav upp min dröm om att få hålla en vältalig konversation med en varelse som inte liknade mig själv. Funderade istället över näringskedjan och dess syfte samtidigt som jag rullade upp mina byxben. Det blåste sydvästlig vind och mitt hår som tidigare hade varit stelt och kallt tycktes nu mjukna upp och likaså ge ifrån sig en doft man endast kunde känna om man ansträngde sig noga. Det här var sommar, och den hade som tur va, bara börjat.

Av Pernilla Salo - 15 maj 2009 23:04

Stygga pojke, vad har du gjort mot världen? Vem sa att det var du som bar ansvaret? Vem gav dig modet?

Stygga pojke, vad har du nu ställt till med? Vem satte dig på din piedestal? Vem lät dig sjunka till ohyrornas nivå? Vem satte dig frivilligt i fara?

Stygga pojke, kan du svara mig? För jag behöver svar. Jag behöver dina skulder och ditt elaka tankesätt. Kom och smutsa ner dig hos mig. Låt mig befria dig. Stygga pojke, låt mig hjälpa.

Av Pernilla Salo - 15 maj 2009 11:41

Min motivation tog slut i och med ett nytt arbete i religionen. Jag vill ha mat nu, jag vill ha helg nu och jag vill ha dans nu. Och mat får jag alldeles strax, inom tio minuter. Helg kommer den med, då jag slutar efter bilden. Och dans, ja dans är ju min fredagssyssla så det får jag det med och dessutom med min kära pojkvän och min kära kompis och hennes kära pojkvän. Skojigt värre ska det bli!


Mer än så får det inte bli. Jag återkommer någon dag, då jag tagit mig tid till resten av världen. Just nu försöker jag fokusera på mig själv och det är väl inte så dåligt i sig. Men jag kommer tillbaka, det kan ni vara säkra på!


Ha nu en bra helg!

Av Pernilla Salo - 11 maj 2009 15:47

Ett andetag. En doft. En smak.

Ett skratt. En skatt. En värld.

Precis som min kärlek.

Av Pernilla Salo - 7 maj 2009 11:06

Under svenska lektionen möttes jag av ett vg i det skriftliga nationella provet i svenska, vilket både kom som en överraskning men också som en bekräftelse. En bekräftelse på att min text inte var så bra som dem jag brukar skriva. En bekräftelse på att jag kanske inte var på humör då. Nu är jag dock på humör. Varför inte ge mig en ny uppgift?

   Mina kommentarer på provet var många och luddiga, vilket var lite förvirrande. Men tipset jag fick av läraren var; läs mer böcker! Läs ofta så kommer du lära dig, orden kommer falla på plats och du med din potential kommer gå långt. Men jag, jag som läser så sakta. Jag som har så mycket tid men vägrar ta tag i den. Ska jag läsa böcker? Ja, kanske. Det är ju som sagt en bra och skön sysselsättning. Förslag på böcker? Kanske?


Dripp, dropp, dripp, dropp. Det regnar.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Sök i bloggen

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Följ bloggen

Följ Hon kommer från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram  med Blogkeen
Följ Hon kommer från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram  med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se