Senaste inläggen

Av Pernilla Salo - 14 februari 2009 01:19

Vad är egentligen lycka och hur använder vi den? Vad anses vara ren lycka? Familj, pengar eller status? Arbete, vänner eller sport?  Jag har som vanligt funderat på ordet ”lycka”. Vad känslan betyder för oss? Vad som gör oss lyckliga? Och vad som händer när vi blir lyckliga? Och hur länge vi förblir lyckliga?

 

Jag såg på ett intressant program för några månader sedan, där en expert inom området "lycka" redde ut alla mina funderingar. Inte visste jag att vägen till ett sundare liv, eller vägen till ett bättre jobb faktiskt var själva lyckan. Och inte alls känslan av att uppnå våra mål och drömmar. Så med det förklarat för oss, mår vi helt enkelt inte bättre av att försöka leva i nuet som många ofta tror, eftersom det inte ger oss något av den lyckan vi strävar efter. Kampen däremot, till att leva i nuet är den verkliga lyckan.

 

En annan viktig del i lyckan är ju hur länge vi egentligen kan vara så lyckliga vi alla drömmer om? Jag har svaret, eller rättare sagt experten har svaret, vilket lyder; tre månader. Ja, för det är faktiskt statistiskt bevisat. De har jämfört en nybliven miljonär med en pensionär. När de båda kommer hem, från arbetet respektive mataffären så mår den här nyblivne miljonären toppen medan pensionären mår som vanligt. Tre månader senare ligger de båda på samma nivå igen. De båda kommer hem, trötta och slitna och då spelar det faktiskt ingen roll om man har en miljon på banken. Lyckan jobbar man fram, oavsett vem man är. Lyckan är själva jobbet!

 

Hoppas jag inte krånglat till det för er, vänner.

Av Pernilla Salo - 13 februari 2009 10:30

Håltimme väntar och jag sitter vid en av alla datorer på skolan med en dubbelkopp oboy i magen. Har nyss läst hela tjugo sidor ur min engelska bok, vilket är tjugo sidor bättre än vad jag läste förra gången. Jag läser sakta men jag läser i alla fall.


Wook väntar, femkamp och trekamp väntar, jobb väntar och choklad väntar. Inte minst all den choklad mamma och pappa fick häromdagen utan också den chokladen jag så gulligt fick av Joacim i går. Vi firade lite alla hjärtansdag i förväg, pga. omständigheterna i helgen. Mysigt kan beskriva kvällen rätt bra.


Nu skiner även solen in igenom fönstret och täcker halva min skärm och annars hade jag stört mig på det, men jag känner att det inte finns så mycket att störa sig på. Så mycket som jag längtat efter solen.


Helgen kommer passera som en bil i 110 km. Mycket att göra, mycket att uppleva och mycket att längta efter. Jag känner att jag inte riktigt fick till det här blogginlägget, så jag låter det va så här. Eller om jag ångrar mig och tar bort det sen. Den som lever får se!

Av Pernilla Salo - 11 februari 2009 19:07

Måste skriva, måste, måste, måste. Måste skriva, inte tänka på godis.


Ja, det här godissuget som förföljt mig hela dagen börjar sakta men säkert närma sig. Och om jag inte kände mig själv bättre skulle jag förmodligen sitta och häva i mig choklad i mängder. Men just idag, känner jag inte igen det personen över huvudtaget. Vem är hon?


Kom nyss hem från ett hårt träningspass även om jag inte var lika slut som vanligt. Det skulle tro det beror på min enorma slapphet vissa dagar men jag försöker liksom skylla på den lilla snuvan som fortfarande lurar i näsan. Och ja, det hjälper litgrann. Men bara litegrann.

Av Pernilla Salo - 10 februari 2009 11:24

Min tid i skolan börjar lida mot sitt slut. Jag har gjort det jag ska, jag ligger bra till och jag är för en gång skull nöjd (tummen upp). Så istället för att sitta kvar här, hade jag tänkt göra lite nytta. Och nytta för mig innebär sola, äta och duscha just nu. Lite brunare hy skadar inte de här kalla ruskiga vinterdagarna. Och värmen skadar absolut inte.


Joacim är söt. Han skriver kärleksförklaringar lite här och där vilket resulterar i att jag nu sitter här och ler. Ler medan resten av klassen tänker på antika grekland eller samhällskriser. Visst är det orättvist? 


Nu ska jag nog stänga av musiken som fyller mina öron och återgå till det vanliga livet. Men kanske ändå inte riktigt än.

Av Pernilla Salo - 9 februari 2009 19:21

Här ligger jag i sängen och luktar nyduschad. Och hur luktar man då, undrar ni? Jo, tvål.


Måndagens skolarbete har faktiskt gått bättre än vanligt och jag har klurat ut orsaken till det. Sofia, helt enkelt. Hon är sjuker så istället för att flamsa runt har jag faktiskt spänt fast mig vid datastolen medan händerna svävat fram och tillbaka över tangentbordet. Jag är minst sagt nöjd och kan med gott samvete inte gör ett enda dugg ikväll.


Vad har jag lyckats råkat ut för idag då? Jo, jag har blivit mulad av Anton på väg till bussen. Jag råkade koka över min oboy som jag desperat skulle ha för och värma mig när jag väl kommit hem. Jag glömde mina vantar i klassrummet som vanligt. Och sist men inte minst slog jag Anton i huvudet med en handske. Men det var bara kul!


Tack och hej, nu blir det Loney Dear.

Av Pernilla Salo - 6 februari 2009 08:32

Det är tidig morgon. Väldigt tidigt då jag börjar runt lunch idag. Men är man sjuker så är man. Och är man sjuker så kan man inte sova.


Jokke gick nyss till skolan i snöovädret så jag passar på och bre ut mig rejält i sängen. Som nyss sagt värker halsen och näsan rinner. Jag vet inte vad ni kallar det, men jag kallar det omysigt. Tur att baffucin'et ligger nära till hands så jag kan fortsätta prata.


Jag hade ju egentligen kunnat stanna hemma idag om det inte vore för våran egen lektion. Jag och Sofia har tänkt ha en liten massagekurs på Njoy senare i eftermiddag. Och Sofia hade helt säkert klarat det utan mig, det tvivlar jag inte en sekund på. Men som jag lärt mig, lämnar man inte vänner i sticket, det är fegt. Så dags att sluta klaga, torka näsan och rycka upp sig. Men inte än, bara snart.

Av Pernilla Salo - 4 februari 2009 17:14

Vi minns henne som givmild och omtänksam, inte bara mot sina tusen blommor i källaren utan även mot familjen och vännerna. Hon hade ingen vidare stor släkt men hennes hjärta var desto större. Hon var en förebild och en gudmor, en god vän, en underbar moder och en älskad fru. Med ett leende på läpparna och håret väldresserat minns vi henne som en hjälte. En hjälte vars vilja fick henne att kämpa in i det sista. En hjälte vars krafter sakta men säkert tynade bort ju snabbare tankarna drev iväg henne. Hon dusade, som hon själv ville uttrycka det. Och medan sköterskor och läkare gjorde allt, kunde vi inte undgå tanken att det kanske inte skulle räcka. Vi hoppades alla och vi försäkrade även henne om att hoppet är det sista som lämnar kroppen. Hoppet om att kunna ta en promenad med hunden eller njuta av varma sommarkvällar på baksidan med sitt livs kärlek. Hoppet om att kunna skratta tillsammans med sina vänner igen eller resa utomlands. Hennes högsta önskan var att få komma hem. Hon kom hem, men hoppet räckte inte.

Av Pernilla Salo - 2 februari 2009 16:57

Efter drygt två-tre timmars sömn i natt har även denna skoldag passerat. Rätt smärtfritt även om hjärnan inte riktigt varit där den borde varit. Nej, hela dagen har faktiskt bara rullat på och jag har minst sagt tagit snålskjuts. Ingen PSA, ingen idrott och ingen svenska har jag fått gjort. Det enda kloka jag gjort idag är väl alla dem skratt som vilt haglat ur min mun. Både höga och låga ,bräkiga och fjuttiga. Ja, är man övertrött så är man.


Dock har min övertrötta energi gått över till ren seghet. Vilket verkligen inte behövs en dag som denna. Jobb väntar och känner jag mig själv rätt kan det bli en rätt jobbig kväll med sura miner och dumma kommentarer. Kanske borde också jag ta mig i kragen och göra det bästa av situationen. Det är ju ändå något jag försöker få andra att göra.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Sök i bloggen

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS


Skapa flashcards