Tankarna var hårda den kvällen.

Likaså orden och rösterna,

eftersom humöret låg nere vid fötterna,

drömmarna uppe i taket.

Vi nådde dem inte,

hur mycket vi än försökte.

Vi nådde inte varandra,

även om jag hörde att du andades,

hörde att du levde.

Kroppstemperaturen svängde,

ögonen vred sig och försökte förstå.

Jag försökte förstå,

med försökte på fel sätt.

Jag ville ha en ursäkt, 

tyckte jag förtjänade det.

Nu efteråt, varför just jag?

Ursäkten kom aldrig,

så vi vände inte på oss.

Vi vände bort oss själva,

i sängen vi lärde älska varandra.

Vi vände ryggen åt varandra,

åt världen.

Åt den oskyldiga, snurriga värld vi levde i.

För att vi inte övervann oss själva,

vår stolthet,

som bollades mellan våra ryggar.

Du ville ha tusen ord, du ville förstå,

jag,

jag ville bara ha en kram.

Det tar alltid för lång tid,

att hitta ett hjärta,

att hitta ett hjärta som passar sitt eget.

Alldeles för lång tid,

att få magen vänja sig vid tanken på avund,

att få fingrarna vänja sig vid knottrorna på din hud.

Och det tar alltid för långt tid,

att lyckas balansera på vägkanten intill ditt hus.

Och dina föräldrar

och dina vänners viljor,

dina vänner plånböcker.

För lång tid,

att hosta fram dem viktigaste orden.

Och harkla upp sina sista tårar,

så att dem fastnar i halsen

och inte i famnen på han med likadant hjärta.

För lång tid,

att tillåta ögonen att blunda,

eftersom man inte vill förlora,

inte falla igen.

Lägger man ner lite mer tid,

denna gång.

På det annorlunda,

eftersom man är rädd,

eftersom man är rädd för nästa vinter,

eftersom man är rädd för nästa kyla alldeles ensam.

Vågar man tro några mil till,

för att man bestämt sig,

för att det vackra måste vara värt det,

för att det vackra måste vara vackert.

För att mamma sagt att vackert är bra,

orkar man vänta,

orkar man gå den långa vägen.

Så att det alltid tar för lång tid.

Eller bara lång tid.

För att du är värdelös och för att du pratar för mycket.

För att du inte förstår och för att du avbryter mig.

Hela tiden, varje gång.

Är du svagast, för att du inte tänker efter.

Och för att du avbryter mig,

Måste jag säga ifrån, uttrycka mig.

För att bevisa,

för att springa vinnande ur striden.

Måste jag berätta för dig,

att du är värdelös.

Att dra ihop sig

reparera, konstruera

något nytt av något gammalt.

Att ta sig samman

sammanfatta, slutföra

något ovisst, något farligt.

Som att skjuta en varg

eller pojken bredvid.

Förstöra, förgöra, förinta

hela världen, men också jag.

Speciellt jag.

Har någon sett min Hurricane?

Har någon sett till henne, någonstans?

Hon sköts nämligen i bitar,

den där dagen som fortfarande inte tagit slut.

En dag försvann hennes Hurricane

Han lämna ett hål åt allt som stavas kärlek.

Jag tror inte hon visste vart hon skulle göra av alla sina tårar,

så hon satte kedjor på dem.

Hon satte kedjor på sin Hurricane.

Men han må ändå vara hennes kärlek,

även om hon var i mitten av en Hurricane.

Så visst känns det fint att vara vid liv, en dag till?

Min fråga är ändå; hur ska hon kunna tro på evig kärlek,

hur ska hon kunna tro på det nu?

Och tack för att du finns.

I morgon, varje dag och

en dag till.

Jag älskar när du småler

och vill därför ge dig allt jag har.

Alltifrån uppmuntran till havsvindar,

från balkongkvällar till din alldeles egna tid.

Från röda kyssar till trasiga snöflingor på vintern.

Från bruna intensiva ögon till ostbågar på morgonen.

Eftersom jag är odödlig,

odödligt kär.

Vågar jag lova,

vågar jag be dig om ditt hjärta.

Hjärtat jag redan fått, men som jag ändå alltid vill ha mer utav.

Kväll, mörkt och kyligt. Jag känner igen den här årstiden, tror den kallas höst.

Det är i mörkret jag kallas förlorare.

Där skepnader skrämmer liv

och där fläktar kommunicerar.

När jag har släkt lampan om kvällen,

är jag fast.

Eftersom skuggor jagar mig

och garderobsdörrar synar mig.

Eftersom jag i mörkret är längst ner

och kravlar i bottenslam.

För att jag låter dem ta mig,

låter dem triumfera.

För att jag hellre sover med lampan tänd,

än att vara en förlorare.

Att andas eller att leva.

Två skilda ting.

Det enda, outhärdligt, det andra gör ont.

Erfarenhet, jag tror det är grejen.

För visst är vi mycket starkare nu.

Vi kan köpa vårt bröd, piska våra mattor

och sälja vår stolthet.

Bara sådär.

Det kallas erfarenhet.

När vi lärt oss att kontrollera stegen,

gömma skammen och tvätta såren.

Det är då vi lär oss.

Det är då vi kan välja.

Andas du eller lever du?

Mamma, jag har inget att berätta.

Skulle om jag visste, skulle om jag förstod.

Hade om jag anat, hade berättat om jag kunnat.

Men tyvärr.

Fast jag har hört talas om något som kallas kärlek.

Kanske kan vara det.

Borde egentligen ligga där borta.

Hos dig.

Men kan inte sova.

Kan inte slappna av.

Har testat det mesta, såsom mjölk, böcker och te.

Tyvärr var mjölken sur, boken tråkig och te, ja det gillar jag inte.

Borde egentligen plugga körkortsteori.

Typ hela tiden.

Men får inte för mig att göra det.

Har inte diciplin nog, till och genomföra det.

Har testat måsten, belöningar och dylikt.

Ändå räcker inte kraven och godiset till.

Borde egentligen hitta en dagsrytm.

Typ nu.

Eftersom min vardag är en virvelvind.

Tappar tiden, tappar orken.

Tappar frågan och glömmer väskan.

Min tankespridda hjärna, ja var är den?

Kom igen. En gång till.

Varje dag, varje gång solen går upp. Varje gång någon närmar sig.

Är hon lite av varje eller överallt. Är hon tillgänglig.

En gång till, tjuter hon, bölar hon. En gång till, varje gång.

När skolan börjat, när lovet smyger närmare sig. Är hon tillgänglig.

För vem som helst, för dem som ännu inte nyktrat till. Finns hon.

Lever i den osunda världen. Lever för andra. För de som vill, för dem som av vana måste.

Finns hon. Är hon, precis där allt händer. I mitten av skummet, i mitten av kärnan.

För det är det som är det viktigaste. Att vara omtyckt. Att vara tillgänglig.

För dem som har ett vackert ansikte. För dem som kastar blickar, men går vidare.

Är det viktigt att vara sötast. Ännu viktigare att vara viktigast.

Kom igen. En gång till.

Låter det från henne. Varje löningshelg, varje fredag och lördag.

Låter det från henne, som öppnar sig. Alldeles för mycket.

Som öppnar sig, för dem som inte tar henne på allvar. För dem som inte bryr sig.

 Leo, min vän. Är du hemma snart? Jag väntar ju utanför ditt fönster. Tittar fram och tillbaks, vänder blad efter blad. Men önskade se dig cykla runt i ringar.

Leo, min vän. Har du glömt vart du bor? Jag ser bara dina föräldrar. Gungar upp och sen ner, jagar katter jag ser. Men önskade hellre baka knutar i ditt hår.

Leo, min vän. Har du sålt dina skor? Det luktar nämligen inte i hallen. Har köpt ark och konvolut, en kopp te som tagit slut. Likväl kommer jag fortsätta kasta sten på ditt fönster.

Leo, min vän. Du har nu blivit stor. Och jag har fått mossa i håret. Brukar drömma ibland, om en pojke så grann. Jag saknar dig mer än du tror!

Jag gjorde ett ganska simpelt test på ca tio frågor och skulle därmed få svar på vad mitt framtida barn skulle heta. Och jag tyckte förklaringen var så söt. Så oväntad på något sätt.

Leo

Du kommer få en son som du borde döpa till Leo. Leo kommer vara en vacker liten pojke med stora drömmar, han kommer leva lite i sin egen värld och några kanske misstänker att han är lite autistisk. Man måste prata långsamt med honom och titta honom i ögonen när man vill säga något. Men när han växer upp kommer han bli känd för sina fantastiska böcker han kommer skriva.

- Håkan Hellström

Uppträder förövrigt på Liseberg 18 September. Kom dit vettja!