Senaste inläggen

Av Pernilla Salo - 1 augusti 2009 12:58

Tystnaden, beskriver något magiskt.

Tystnaden, beskriver universums mysterium.

Tystnaden, avslöjar alla onda avsikter, 

beskriver en pojkes längtan, 

beskriver de dövas kärlek, 

liksom de blindas känslor.

Tystnaden, beskriver något magiskt.

Tystnaden, beskriver allt.

Av Pernilla Salo - 28 juli 2009 11:19

Så lättad, så enkel, så stark och så tam. När vinden blåser omkull dig och när du hälsar på dam. Du leker, du skrattar, du fångar en dag. Med hjälp av de gröna och livets lag. Men ett minne tycks bråka och en vän likaså. Två odjur i skogen och en moder också. De förbannar, de ryter och bränner små sår. Som du smörjer och smeker med hatet från igår. Du hoppas på änglarna men tror på din gud. Att de snart kommer tillbaka, oh vilken tur. Om du ändå hade varit, bara några år till. Hade ingen fått göra det du inte vill. Då hade du sluppit, att spara ditt salt. Så som blodet i dig, hade sluppit va kallt. 


Av Pernilla Salo - 21 juli 2009 22:06

Hon var gjord av glas.

Så skör strök hon runt på gatorna den där hösten, bland de trasiga och de perfekta. Hon såg fint hår, slanka ben och mössor på sne. Hon var förvirrad och skakad då han dök upp. Och han fick henne inte bara att le utan han skrapade även ihop bitarna från henne, pusslade ihop dem och limmade fast dem tills ytan nästan blev slät och blank. Inte helt perfekt. Utan bara nästan, så som han hade lärt sig att människor skulle vara.

Av Pernilla Salo - 12 juli 2009 21:44

Låt mig stanna. Låt mig somna på din soffa.


Jag ville inte åka. Ville inte kliva på den sunkiga bussen som tog mig hem. Så din famn och dina kyssar blev mer betydelsefulla den kvällen, eftersom jag visste att jag senare skulle sakna dem. Ville inget annat än att krypa närmare och dela på samma värme. Dela på samma kärlek. Men molnen drog ihop sig, blev allt mörkare och gick allt längre ner så jag insåg att dagen hade passerat.


I nästan sekund satt jag bakom dig på mopeden. I kylan av vinden stack jag in mina händer i dina fickor. Värmde mig mot din kropp. Gömde mig bakom dig för att slippa blåsten. Du frös det visste jag eftersom du var stel och rös på samma gång. Något du annars inte gör om du inte blir kliad på ryggen. Luften omfamnade dina händer och de var iskalla när jag senare kom att säga hejdå. Vi kysstes, men ville inte sluta. Busschauffören tittade på mig, jag brydde mig inte. Men gick motvilligt in. Satte mig närmast dörren, på den mest ödsliga platsen, för att det var så jag ville ha det. Ville vara själv, ville gömma mig, för allt annat utom dig. Du stod precis utanför fönstret och tittade in i mina ögon. Log ett plågat leende och mötte sedan min hand på andra sidan rutan. Du grät nu, försökte tränga undan det och fick även mig att släppa några tårar. Du gav mig en slängkyss och vände dig om, medan det brast i kroppen på mig. Ju längre bort du vandrade, desto kraftigare blev mina snyftningar. Tysta men plågsamma letade dem sig fram och blötte ner mina sudokupapper som låg i knäet, väntade på att bli ifyllda. Regnet haglade nu fram i samma takt som mina tårar. Och samtidigt som bussen sakta rullade vidare mot annan destination, försvann även du på din moped, blöt och ensam.
Av Pernilla Salo - 30 juni 2009 18:07

Den 27 juni fyllde jag år. Och där stod jag, med paket, släkt och tårtor i famnen. Jag bar och bar, släppte aldrig taget. Men något saknades. Där stod jag i centrum, med världen framför mig, med mina käraste ägodelar precis i ögonvrån. Men en känsla bet tag i mig, slungade mig något år tillbaka då allt var som vanligt.


För 147 dagar sedan försvann du. Men för ett år sedan var allt som vanligt. Då skrattade vi ikapp, då log hela världen. Men min artonde födelsedag kunde inte vara sig lik utan dig. Du hade ju planer, jag hade ju drömmar. Drömmar om att ha dig vid min sida, något jag haft i nästan arton år. Så visst, kändes det, visst märkte vi alla, visst kunde vi inte tänka på annat. Något saknades som funnits hos mig i nästan arton år.


Men jag fick min present av dig. Jag fick mitt budskap, mitt tecken om ett lyckligare, renare och vackrare liv. Den 27 juni fyllde inte bara jag år. Utan det var också då, det plötsligt dök upp en beställd gravsten, från ingenstans. Och den landade hos dig. Det skänkte hopp. Och hoppet som jag så ofta pratar om är viktigare nu. Hoppet har blivit en symbol för din kärlek, för den du var. För den du är.

Av Pernilla Salo - 28 juni 2009 22:59

Dåligt, dåligt är vad det är. Men jag har en tanke. Och den låter såhär; om jag nu ska skriva något i min blogg, då måste det väl vara något jag lagt ner mig påoch något jag känner att människor vill läsa? Annars känns det inte som om jag borde få skriva. Och eftersom jag nu har den tanken kan det ibland och framöver bli lite glest mellan raderna. Jag vill ju så gärna lägga ner mig i en text om jag nu ska publicera den, eftersom det annars inte finns någon riktig mening med att skriva. För ärligt talat, vem bryr sig om när jag har ont i magen, när jag handlade kläder och när jag byter däck på cykeln. Inte många. Inte ens Tove, Joacim, Sofia eller Kenny tycker att sådant är intressant. Har jag något att bjuda på, ja då slår jag väl en pling till de jag vill prata med. Så därför mina kära vänner, kommer det i fortsättningen bli lite mindre text i rutan. Men sen är det ju inpräntat i våra skallar att det faktiskt är bättre med kvalité och inte kvantitet. Så nu ligger valet i era händer. Välj och stanna kvar ändå, eller hitta på något annat att fördriva tiden på. För egentligen är det ju det, det handlar om.

Av Pernilla Salo - 14 juni 2009 21:22

Hon satt på bussen till honom och händerna tycktes inte kunna bestämma sig om de ville förbli isbitar eller utveckla en så pass stor mängd vätska, att ingen levande människa hade velat ha det någonstans på kroppen. Och ju fler låtar som tog slut på mobilen, desto snabbare gick tiden, alltså rullade även bussen hela tiden närmare målet. Och ju närmare målet hon kom desto mer bekymrade hon sig för om håret låg som det skulle och om förkylningsblåsan, hon upptäckte i morse, fortfarande täcktes någorlunda.


Den röda stoppknappen fungerade helt enligt planerna denna dag, vilket klassades som tur. För annars hade hon kanske skyllt på sin ständiga otur och istället rullat vidare, långt, långt bort. Nu steg hon ändå av bussen och kände sig konstigt nog lättare. Hemma hade hon varit allt för nervös, för att sitta ner, på bussen hade hon varit fast, men utomhus öppnades en helt ny värld. Hon kunde ju faktiskt råka gå åt fel håll, knyta skosnöret i en kvart eller helt enkelt bli hungrig och sätta sig på en pizzeria. Hennes magkänsla rådde henne ändå att gå raka vägen, rakt fram, tills hon inte kunde komma längre, för det var där han bodde.


Hela besöket var som en enda lång bortklippt scen ur en nyinspelad film. Syftet var gott, händelserna haglade tätt, men det kändes som om något saknades. Det eftertraktade ”det” fanns inte med i bilden, vilket endast placerade deras samtal i mappen ”bortklippta scener”. Och precis när man trodde att producenterna skulle ta och lägga ner filmen hände något, hon skulle snart gå och kände väl att det var nu eller aldrig. Hämningarna började därför släppa och de satte sig istället mittemot varandra utan och generas av varandras blickar. Intimiteten utvecklade en känsla hos dem båda och hon var inte lika spänd längre. De la sig tät intill varandra och hans andedräkt värmde hennes inre till den grad att hennes ord sakta men säkert mjuknade. Hon återfann ett mod som hade varit instängt alldeles för länge, samtidigt började han skaka och hon skvatt till. Det hela kändes som en enda lång rysning som inte ville ta slut. Hon kände en lätt oro och kramade därför armarna hårdare kring hans kropp. Han slutade inte att skaka. Hon frågade om han brukade uppleva detta ofta och om han visst vad det berodde på. Han svarade att det bara brukar bli så ibland och att det inte fanns någon anledning till varför. Visst kunde han ha talat sanning, men hon trodde nog ändå inte riktigt fullt ut på honom ändå, eftersom hon aldrig hade varit med om något liknande. Eller så ville hon bara så gärna tro att han skakade av ren spänning, inför henne. Han slutade inte skaka på ett tag, men nu gjorde det henne inget. Det började faktiskt bli lite behagligt, som en lättnad över att hon kanske inte var den enda som hade varit spänd inför mötet, inför vad som komma skall. För visst, hoppades de båda på någonting. Hon hoppades på kärlek av alla dess möjliga slag, även om hon tidigare alltid hade fått jobba hårt för att nå fram till den. Vad han hoppades på, visste hon inte.


Snart var det dags för henne att bege sig mot busshållsplatsen igen. Hon kände av läget och kom fram till att hans blick suktade efter hennes. Hans famn suktade efter hennes. Och hans läppar suktade efter hennes. Hon berättade som det var, att om hon inte hade haft den där dumma förkylningsblåsan så hade hon kysst honom, just på sekunden. Egentligen var det nog bara en bortförklaring, ett tecken på att hon inte vågade ta första steget. Så han gjorde det, han tog tag om hennes nacke och hår och kysste henne lätt, men ändå bestämt. Han tvekade inte och har inte gjort det sen dess.

Av Pernilla Salo - 10 juni 2009 23:00

Pärmar och böcker låg i staplar runtomkring mig och kvävde min andning för en stund. Högar av uppgifter ströp mig och hindrade mig ifrån att andas rent. Andas lugnt. Mitt liv var inte fullt normalt, men jag kom inte att förstå det förrän senare. Jag hade alltid tider att passa och inlämningar att göra. Träning att utföra samtidigt som jag tvungen att ta hand om Melker, som varken hade jobbat eller hjälpt till de senaste månaderna. Jag tänkte inte på något annat än skolan och familjen. Och eftersom det var de sakerna som gick i första hand, lärde jag mig att leva med det. Lärde mig att orka ta itu med det, även om kroppen skrek på vila. Skrek på frihet.


Kvävningskänslorna fortsatte dyka upp det året. Då och då kunde jag sitta i min lägenhet, tillsammans med Melker och helt plötsligt bryta ihop. Jag skyfflade ofta över min negativa anda på honom. Något som gjorde att Melker så snart insåg att han behövde byta miljö. Och visst grämde det mig att jag hade använt honom, utnyttjat honom till min boxningssäck. Ändå behövde jag själv, det avståndet. Jag behövde lugnet, som inte gick att få tillsammans med en deprimerad bror.


Våren skulle bli min stora räddning, när jag tillslut insåg hur få dagar jag faktiskt hade kvar i skolan. Jag hade levt i dvala, i trans, hela hösten och vintern, att jag helt enkelt hade glömt bort tiden. Jag hade glömt bort att städa lägenheten. Och först då, när jag vaknade ur mitt tillstånd, märkte jag hur blek och trasig jag såg ut. Hur mycket jag hade magrat och hur slitet mitt hår var.


När väl skolavslutningen kom, kände jag mig inte befriad. Jag var inte alls fri. Jag var en trasig ungdom, utan vänner och utan en tydlig poäng. Jag hade fokuserat så mycket på skolan, att det blivit min bortgång. Skolan hade bildligt talat, tagit död på mig. Skolan hade tagit ifrån mig alla mina vänner. Skolan hade förstört mig, förgiftat mig och nu var inte meningen med livet lika skarp längre. Den var suddig och blek, precis som jag. Tragisk och ångestfylld, precis som jag. Jag har inte längre någon frihet. Det var första dagen på sommarlovet och jag hade aldrig känt mig såhär isolerad och avskild förut. På ett eller annat sätt, var jag faktiskt död. 

Fråga mig

1 besvarad fråga

Sök i bloggen

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS


Skapa flashcards